Lönebildning

1997 undertecknades Industriavtalet. Det har nu gått över 20 år och mycket har hänt såväl här i Sverige som i omvärlden. Industriavtalet är ett samarbetsavtal som bland annat handlar om lönebildning mellan facken inom industrin och arbetsgivarorganisationer inom industrin. Avtalet skrevs i spåren av en period med höga nominella och inflationsdrivande löne­ökningar. Syftet var att få till stånd en mer kontrollerad lönebildning som tog hänsyn till internationell konkurrenskraft.

Men tiderna förändras. Arbetsmarknaden ser annor­lunda ut nu jämfört med 1997. Struktur­omvandling i ekonomin har bland annat gjort att industrisektorn minskat. Andra sektorer har i stället vuxit i snabb takt då människors och samhällets behov har förändrats. Det är inte längre självklart att det är industrin som ensamma ska styra den svenska lönebildningen och sätta normen för vad samhället tål för löneökningstakt.

Ett bärande argument för Industriavtalet år 1997 var att hålla nere inflationen och att inte äventyra konkurrenskraften. Nu över 20 år senare är problemen snarare de omvända. Vi har under lång tid i stället en inflation som är lägre än Riksbankens mål. Många menar att en orsak till detta är att löneökningstakten varit för låg. Vi delar denna uppfattning.

Ur ett fackligt perspektiv finns fler synpunkter på nuvarande modell där industrin bestämmer alla branschers löneökningstakt. Det är otvivelaktigt att Industriavtalet har bidragit till reallöneökningar ­under många år och Sverige har klarat sig väl i den internationella konkurrensen. Detta ska industrifacken ha beröm för. Men när man tittar på fördelningen av dessa reallöneökningar så finns en tydlig vinnare: tjänstemännen. Tjänstemännens köpkraft har i kronor räknat ökat med dubbelt så mycket som för arbetare sedan Industriavtalet tecknades. Detta är en oacceptabel utveckling.

Jämställda löner är en annan aspekt. Löneskillnaden mellan kvinnor och män, när hänsyn tas till yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid, är 4,4 procent. Det är ingen hemlighet att arbets­givarna har avfärdat krav på låglönesatsningar som skulle gynna kvinnodominerade grupper på arbetsmarknaden. Man hävdar att dessa krav inte är för­enliga med Industriavtalet.

Denna syn leder givetvis till att klyftorna kommer fortsätta att öka. Såväl mellan arbe­tare och tjänstemän som mellan kvinnor och män. Nu går man från arbetsgivarhåll till och med så långt att man hotar med att säga upp Industri­avtalet om lågavlönade får lite mer. Vi vill gå en annan väg. Vi vill ha minskade klyftor och mer jämställdhet. För att nå detta krävs en ny lönebildningsmodell där det är möjligt att jämna ut löneskillnaderna.

Ett annat argument som ofta lyfts fram av dem som hyllar Industriavtalet är att "för höga" löne­ökningar är ett hot mot industrins konkurrenskraft. Självklart finns det en övre gräns för hur höga löneökningar vi kan ha i Sverige. Men löneökningar under 2 procent skulle ha negativ effekt på sysselsättningen, real­räntan skulle stiga, investeringarna minska, kronan appreciera och konkurrenskraften försämras.

Att följa europeiska konkurrenters löneökningstakt är inte längre ett relevant argument. Vi måste främst titta på hur produktiviteten ser ut i Sverige. När vi numera har en flytande växelkurs är det inflationsmålet som är adekvat och då måste man fråga sig vad som är en rimlig löneökningstakt med hänsyn till inflationsmålet.

Vi inom 6F har länge kritiserat den lönebildnings­modell vi har i dag där exportsektorn ska sätta "märket" för hela arbetsmarknaden. Grunden i vår kritik ligger i att lönebildningen cementerar dagens löneskillnader samt att vi saknar inflytande över något så avgörande för våra medlemmar som lönenivån.